Sofie Engman - Skönhet Foto Videos Allt Möjligt ♡

Mitt liv

Adhd, Asperger & andra svårigheter/tankar Permalink22
Jag tror egentligen inte så många vet vem jag är, ni vet att jag är en tjej som älskar skönhet, foto osv och att jag bloggar och vloggar. Men egentligen, vet ni min bakgrund? Vet ni saker som hänt mig? I'm goinga tell you right now. Kanske lite känslosamt inlägg, långt, men ni som orkar läsa, ni läser, okej. 
 
När jag var ca 3 månader skilldes mina föräldrar, min pappa flyttade till Norge, jag fick åka bil två gånger i månaden och vara där i två veckor, sen hos mamma två veckor. jag börja åka så då jag kanske var 3 år. 
 
När jag var liten så var jag, jag vet inte, ensam. Jag var väl oftast med mina systrar för dom bruka leka med mig och allt det där. Jag kanske var runt 6-7år och min pappa flyttade till spaninen. Jag fick dålig kontakt och var där nån gång. 
 
Hemma, jag bodde med min mamma, systrar och styvpappa. Kom inte alls bra överens med min styvpappa heller för den delen. När jag var 5 år så börja mamma och dom undra om jag hade adhd, för jag var överhypad hela tiden 24/7, right många i den åldern var det, men jag var extremt. Jag börja att göra lite utredningar om adhd och 1 år senare fick jag diagnosen adhd. Jag fattade såklart inte mycket om det då, eller fattade inte alls, jag fick börja äta medicin vilket jag vägrade... ohohhhh.
 
Jag började i förskolan och ville helst inte gå, ville hellre stanna hemma och bara vara. 
Sen när jag skulle börja 1an flyttade vi , jag skulle börja 1an i en annan skola. Jag vet inte hur jag kände för att flytta, men var nog inte så glad för att börja en ny skola och jag var väl 8-9 år? Jag har ingen aning. 
Jag började somsagt 1an på en ny skola och hade inga vänner, var nån enstaka gång jag var med nån och sa hej men inte mycket.
Jag gick oftast själv på rasterna och sen blev det ju dethär, jag vart utstängd för jag var ny, att inte jag var lika som dom andra tjejerna. Jag var mer att jag ville vara med killar, hemma så lekte jag aldrig med tjejsaker, det var typ lego och sånt hela tiden. 
 
Fast jag var ändå själv, jag gick runt och ställde mig och låssades att jag måde dåligt, att jag var sjuk så jag fick åka hem. Då gick jag i 1an. Jag grinade för att jag skulle få åka till skolan, för jag ville inte. Vart också grymy retad, ni ska veta, angående hur liten jag var, vad jag hade för attityd, för jag är GRYMT envis, är jag fortfarande. 
Och dom som gick i mindre klasser retade mig, jag tappade så sjukt mycket självförtroende. Hade INGEN vän. INGEN att fråga mamma om jag kunna få vara med efter skolan, absolut ingen. Det höll på 1-3, jag ville inte gå till skolan...
 
Sen i 3an så vände det lite, fick kontakt med nån tjej i klassen och vi var, sen bråkades det väl och allt sånt där. 
Jag hade fortfarande inte direkt super vänner, att vara 24 / 7 och allt. Men jag kände mig lite mer motiverad till att gå till skolan. Jag var en ''stjärn elev'' (kom inte på något annat ord..), inte för att skryta, men jag var det. Hade oftast alla rätt på prov, först klar och det fick ju sin avundsjuka. Tappade väl lite vänner pga av det också. 
 
Sen i 5-6 så kände jag att, nej dom passar inte mig. jag är inte som dom, jag kan inte vara med dom. Jag gick runt på rasten själv, hatade att jag var tvungen ibland att umgås med klassen. Följde inte med på klassresa eller nå sånt. Jag var enbart med mig själv. Jag tappade typ all kontakt med alla. Allt kändes skit IGEN. 
Allt hände liksom, högsta adhd'n som tog så stort på mig, vänner, allt. 
 
Sen nu i 7an så fick jag en bra skolstart, men någont hände i vintras. Jag vet inte vad, det bara PANGTJONG. 
Jag gick själv, ville inte till skolan. Stog hemma och skrek, grät, allt. Försökte komma på allt för att jag skulle skippa skolan. Det var det värsta. Det hade satt sig, ATT SKOLAN ÄR HEMSK. Jag ville inte ha kontakt med någon i klassen, inte va eller något alls, ville bara vara hemma. Jag hatade livet, och så ska man inte känna då man är 13år. 
 
Jag började också för ett år sen fundera om jag hade fler fel, ett av dom var aspergersyndrom. Jag googlade och vart mer och mer nyfiken, ville veta om jag hade det. Sen så börja jag göra utredningar och för några månader sen fick jag svar. Jag har diagnosen asperger. Det vart en lättnad, vet inte varför.. men känns bara så. 
Allafall, skolan okej. Värsta som fanns.
 
När jag kom hem om jag då var till skolan gick jag direkt in på rummet, spelade musik och var för mig själv. 
Åt ingenting nästan, mamma och dom började fundera om jag skulle kunna få anorexia, jag åt ingenting, ingen har vetat om det här. Sen kände jag att, varför ska jag strunta i att äta, varför, vad spelar det för roll, nånting i mitt liv kan försöka bli bra liksom. Så aneroxia tanken försvann. 
 
Mina betyg, har F i mycket och nått E. Jag slutade gå på lektioner, vägrade jag var i kiosken. Vart att ringa hem ofta, fler besök till bup ( där jag går för min adhd.). Det vart för mycket, jag fick som HIMLA mycket press, du ska göra det, det, och kom ihåg.. STOPP!!. Det vart för mycket liksom. Jag kunna inte ta in allt. 
 
Har ingen kontakt med pappa, en familjesak, ingen får veta, ingen alls. Vill inte få kontakt med honom, jag har aldrig direkt kalla nån för ''pappa''. Vill inte ha nån, vill inte känna av det liksom. så det är GONE.
  
Går till bup, habiliteringen, äter medicin, tänker på varje dag, vad kommer hända nu, vad kommer hända liksom. Vet aldrig vad som dyker upp. 
Jag vet folk som haft det värre, så ni behöver inte komma med nå att lalalallaa.. för mig är det här kanske det värsta? Allt. Blivit mobbad, inte haft pappa, inga vänner, alla händelser ALLT ALLT ALLT. 
 
Anyways, nu idag. Jag har världens BÄSTA vänner. Är så sjukt glad att dom här som finns vid mig idag har kommit in i mitt liv, det har gjort mig starkare. Ni ska bara veta. Ni vet vilka ni är och ni ska veta att ni är bäst. ♥
 
Varje dag, så tänker jag på så himla mycket, ni ska bara veta. Alla tankar som går som en karusell utan stopp knapp. Det är liksom, huuh, är det här mitt liv? Det känns ibland som att jag på något vis är med i en film, men det finns ingen som kan trycka av den utan det bara spelas och spelas. Mina dagar nu är jämt upp och ner, till skolan försöker jag dölja hur jag egentligen mår med ett fake smile, men saker händer exakt hela tiden som gör att det blir så grymt jobbigt som ingen kan förstå. 
 
Det har hänt för mycket känner jag liksom. Men jag är fett stark, jag är det. Jag står på mina två ben, ibland har jag ramlat men fått hjälp upp. Jag hoppas ni vet mer nu, att ni vet vem mer jag är, vad som hänt osv. Allt vart kaos i detta inlägg, bara bokstäver , meningar, men dom här meningarna har gjort mycket i mitt liv. Dom har det, både bra och dåligt. Tack till er som orka läsa. Älskar dom som står mig nära, stått upp för mig och det. ♥
 Säg aldrig att ni känner mig, kasta aldrig nå skit om mig, skapa falska rykten, då ni inte ens vet hur det är att vara jag för 5 minuter. Så snälla, ni kan inte förstå, ni kan inte ens förstå med denna text, för denna text, det är inte ens 10% av mitt liv. 
 
Det här inlägget har jag haft som utkast i 2 månader snart, tagit bort massa meningar, skrivit nya och ändrat, men på något vis... har jag varit grymt osäker på att publicera det. Men nu har ni det. Love u! 

Hands in the air

Musik/Tv/Film Permalink2
Jag älskar den här låten sjukt mycket, tycker Miley är grym som artist, men ah. Den här låten spelas om och om igen! Vad tycker ni om den? I looooove it! 

Some things from NYX!

Wanties/Mode Permalink2
Wanties from nyx
 
Tryck på valfri produkt för att se vart den finns att köpa! 
Den här gångens så fixade jag ihop lite wanties från NYX! Tycker det är ett grymt bra märke med bra smink. Jag tycker inte att det är jätte dyrt heller vilket är bra. Vill så sjukt gärna ha doll eyes mascaran och sen the curve eyeliner, har sett och hört bara bra om det så dom sakerna ska hem till mig! Skulle inte skada att få hem alla dessa saker heller.. Har ni något av dessa saker? Vad tycker ni om det isåfall? Förslag på wanties? isåfall, kommentera! 
Till top