Sofie Engman - Skönhet Foto Videos Allt Möjligt ♡

Mitt liv

Adhd, Asperger & andra svårigheter/tankar Permalink22
Jag tror egentligen inte så många vet vem jag är, ni vet att jag är en tjej som älskar skönhet, foto osv och att jag bloggar och vloggar. Men egentligen, vet ni min bakgrund? Vet ni saker som hänt mig? I'm goinga tell you right now. Kanske lite känslosamt inlägg, långt, men ni som orkar läsa, ni läser, okej. 
 
När jag var ca 3 månader skilldes mina föräldrar, min pappa flyttade till Norge, jag fick åka bil två gånger i månaden och vara där i två veckor, sen hos mamma två veckor. jag börja åka så då jag kanske var 3 år. 
 
När jag var liten så var jag, jag vet inte, ensam. Jag var väl oftast med mina systrar för dom bruka leka med mig och allt det där. Jag kanske var runt 6-7år och min pappa flyttade till spaninen. Jag fick dålig kontakt och var där nån gång. 
 
Hemma, jag bodde med min mamma, systrar och styvpappa. Kom inte alls bra överens med min styvpappa heller för den delen. När jag var 5 år så börja mamma och dom undra om jag hade adhd, för jag var överhypad hela tiden 24/7, right många i den åldern var det, men jag var extremt. Jag börja att göra lite utredningar om adhd och 1 år senare fick jag diagnosen adhd. Jag fattade såklart inte mycket om det då, eller fattade inte alls, jag fick börja äta medicin vilket jag vägrade... ohohhhh.
 
Jag började i förskolan och ville helst inte gå, ville hellre stanna hemma och bara vara. 
Sen när jag skulle börja 1an flyttade vi , jag skulle börja 1an i en annan skola. Jag vet inte hur jag kände för att flytta, men var nog inte så glad för att börja en ny skola och jag var väl 8-9 år? Jag har ingen aning. 
Jag började somsagt 1an på en ny skola och hade inga vänner, var nån enstaka gång jag var med nån och sa hej men inte mycket.
Jag gick oftast själv på rasterna och sen blev det ju dethär, jag vart utstängd för jag var ny, att inte jag var lika som dom andra tjejerna. Jag var mer att jag ville vara med killar, hemma så lekte jag aldrig med tjejsaker, det var typ lego och sånt hela tiden. 
 
Fast jag var ändå själv, jag gick runt och ställde mig och låssades att jag måde dåligt, att jag var sjuk så jag fick åka hem. Då gick jag i 1an. Jag grinade för att jag skulle få åka till skolan, för jag ville inte. Vart också grymy retad, ni ska veta, angående hur liten jag var, vad jag hade för attityd, för jag är GRYMT envis, är jag fortfarande. 
Och dom som gick i mindre klasser retade mig, jag tappade så sjukt mycket självförtroende. Hade INGEN vän. INGEN att fråga mamma om jag kunna få vara med efter skolan, absolut ingen. Det höll på 1-3, jag ville inte gå till skolan...
 
Sen i 3an så vände det lite, fick kontakt med nån tjej i klassen och vi var, sen bråkades det väl och allt sånt där. 
Jag hade fortfarande inte direkt super vänner, att vara 24 / 7 och allt. Men jag kände mig lite mer motiverad till att gå till skolan. Jag var en ''stjärn elev'' (kom inte på något annat ord..), inte för att skryta, men jag var det. Hade oftast alla rätt på prov, först klar och det fick ju sin avundsjuka. Tappade väl lite vänner pga av det också. 
 
Sen i 5-6 så kände jag att, nej dom passar inte mig. jag är inte som dom, jag kan inte vara med dom. Jag gick runt på rasten själv, hatade att jag var tvungen ibland att umgås med klassen. Följde inte med på klassresa eller nå sånt. Jag var enbart med mig själv. Jag tappade typ all kontakt med alla. Allt kändes skit IGEN. 
Allt hände liksom, högsta adhd'n som tog så stort på mig, vänner, allt. 
 
Sen nu i 7an så fick jag en bra skolstart, men någont hände i vintras. Jag vet inte vad, det bara PANGTJONG. 
Jag gick själv, ville inte till skolan. Stog hemma och skrek, grät, allt. Försökte komma på allt för att jag skulle skippa skolan. Det var det värsta. Det hade satt sig, ATT SKOLAN ÄR HEMSK. Jag ville inte ha kontakt med någon i klassen, inte va eller något alls, ville bara vara hemma. Jag hatade livet, och så ska man inte känna då man är 13år. 
 
Jag började också för ett år sen fundera om jag hade fler fel, ett av dom var aspergersyndrom. Jag googlade och vart mer och mer nyfiken, ville veta om jag hade det. Sen så börja jag göra utredningar och för några månader sen fick jag svar. Jag har diagnosen asperger. Det vart en lättnad, vet inte varför.. men känns bara så. 
Allafall, skolan okej. Värsta som fanns.
 
När jag kom hem om jag då var till skolan gick jag direkt in på rummet, spelade musik och var för mig själv. 
Åt ingenting nästan, mamma och dom började fundera om jag skulle kunna få anorexia, jag åt ingenting, ingen har vetat om det här. Sen kände jag att, varför ska jag strunta i att äta, varför, vad spelar det för roll, nånting i mitt liv kan försöka bli bra liksom. Så aneroxia tanken försvann. 
 
Mina betyg, har F i mycket och nått E. Jag slutade gå på lektioner, vägrade jag var i kiosken. Vart att ringa hem ofta, fler besök till bup ( där jag går för min adhd.). Det vart för mycket, jag fick som HIMLA mycket press, du ska göra det, det, och kom ihåg.. STOPP!!. Det vart för mycket liksom. Jag kunna inte ta in allt. 
 
Har ingen kontakt med pappa, en familjesak, ingen får veta, ingen alls. Vill inte få kontakt med honom, jag har aldrig direkt kalla nån för ''pappa''. Vill inte ha nån, vill inte känna av det liksom. så det är GONE.
  
Går till bup, habiliteringen, äter medicin, tänker på varje dag, vad kommer hända nu, vad kommer hända liksom. Vet aldrig vad som dyker upp. 
Jag vet folk som haft det värre, så ni behöver inte komma med nå att lalalallaa.. för mig är det här kanske det värsta? Allt. Blivit mobbad, inte haft pappa, inga vänner, alla händelser ALLT ALLT ALLT. 
 
Anyways, nu idag. Jag har världens BÄSTA vänner. Är så sjukt glad att dom här som finns vid mig idag har kommit in i mitt liv, det har gjort mig starkare. Ni ska bara veta. Ni vet vilka ni är och ni ska veta att ni är bäst. ♥
 
Varje dag, så tänker jag på så himla mycket, ni ska bara veta. Alla tankar som går som en karusell utan stopp knapp. Det är liksom, huuh, är det här mitt liv? Det känns ibland som att jag på något vis är med i en film, men det finns ingen som kan trycka av den utan det bara spelas och spelas. Mina dagar nu är jämt upp och ner, till skolan försöker jag dölja hur jag egentligen mår med ett fake smile, men saker händer exakt hela tiden som gör att det blir så grymt jobbigt som ingen kan förstå. 
 
Det har hänt för mycket känner jag liksom. Men jag är fett stark, jag är det. Jag står på mina två ben, ibland har jag ramlat men fått hjälp upp. Jag hoppas ni vet mer nu, att ni vet vem mer jag är, vad som hänt osv. Allt vart kaos i detta inlägg, bara bokstäver , meningar, men dom här meningarna har gjort mycket i mitt liv. Dom har det, både bra och dåligt. Tack till er som orka läsa. Älskar dom som står mig nära, stått upp för mig och det. ♥
 Säg aldrig att ni känner mig, kasta aldrig nå skit om mig, skapa falska rykten, då ni inte ens vet hur det är att vara jag för 5 minuter. Så snälla, ni kan inte förstå, ni kan inte ens förstå med denna text, för denna text, det är inte ens 10% av mitt liv. 
 
Det här inlägget har jag haft som utkast i 2 månader snart, tagit bort massa meningar, skrivit nya och ändrat, men på något vis... har jag varit grymt osäker på att publicera det. Men nu har ni det. Love u! 
#1 - - Elin :

sjukt starkt av dig att skriva det här Sofie! <3
~ Stay strong ~

#2 - - Linn Ahlex:

Du är grym bruden!

#3 - - Rebecca:

Gud vad bra skrivet, känner igen mig i en del de du skriver! Du ska stå på dig, man ska inte ta emot någon skit, det har jag lärt mig!! Hellre att stå ensam än att stå med falska vänner!

#4 - - Erica Seidlitz:

<3

#5 - - Sofia :

Känner igen mig i så sjukt mycket, gråter just nu för att detta påminde mig och det senaste året, för jag tycker inte om skolan m, jag hatar mina lärare eftersom ingen förstår mig, vill inte vars där, men va "sjuk" (hemma) så mkt förra året så att mina betyg sänktes jätte mkt, va oxå en stjärnelev innan :( men nu har jag jobbat upp mig så mitt högsta betyg är ett b men sen har jag några C,D,E oxå

#6 - - Elsa:

Väldigt starkt Sofie! Jättebra inlägg:)

#7 - - Anonym:

stay strong <3

#8 - - Cornelia:

Du är så sjukt stark Sofie!

#9 - - Hanna Davidsson :

Så stark du är, när jag läser texten så kan jag bara säga en sak, det är att du bara växer, från att ha allt dåligt till att du verkar vara mer lycklig nu. Man märker faktiskt det på dina videos nu mer att du är mer lycklig, kanske bara jag som tänker på det men det är faktiskt så. :)

Jag vet inte hur du är exakt, men du VERKAR vara en toppen person :)

#10 - - Wilma:

Ojoj, men du klarar det för du är sjukt stark. <3

#11 - - Cornelia:

Du är så stark! <3

#12 - - Moa:

Började gråta när jag läste detta. Du är så sjukt stark Sofie! Du är grym tjejen!<3 :)

#13 - - Maja Axell:

Sjukt vad du e stark Sofie!! Finns alltid ska du veta dag som natt jag hoppas du vet det. Love u bästa ♥

#14 - - Emilia :

Riktigt starkt av dig att skriva allt det här. Har ADD och Tourette något liknande din diagnos, mina föräldrar skilde säg när jag va 2 år. Fick mycket utbrott och skrek och grät innan jag fick mina medeciner som jag också vägrade att ta. Jag gick på dagis och hade då många kompisar. Sen i ettan var jag utanför, försökte hänga med dem andra men dem bara stötte ut mig. Jag vägrade också gå till skolan tillslut. Mina lärare hade inte ens blivit informerade om attt jag hade min diagnos och tourette. Så det kändes skit. Jag gick också om trean. Jag började i fyran med en ny klass. Dem stötte också ut mig och ville inte va med mig. Jag gick i samma förjävliga rent ut sagt klass i en i tre år tills uag nu går i sjuan i ny klass igen. Men sorgligt nog stöter dem ut mig också. Ville skriva denna texten till dej för att du inte ska känna att du är den ända vilket man ibland känner. Kämpa på Sofie ❤️

#15 - - Jonna :

SJUK STARKT SKRIVET SOFIE:) bra gjort bruden:)

#16 - - Jonna igen:

menade ju (SÅ sjukt bra skrivet) bra där brunden!:)

#17 - - Anna-Ida:

du är så stark sofie, din yt kanal och blogg är jättebra! kramkram!

#18 - - Alva:

Gud vad stark du är! Och du ta inte emot något skit från någon, försök att ignorera det. Och dom som kastar skit på dig är bara avundsjuk på vem du är och dom vill bli precis som du. Vara lika stark, självsäker och.........Jam jag vet inte vad jag ska säga men dom vill vara precis som du, som jag sa vara lika stark, lika självsäker och dom vill säkert ha lika bra vänner som du har nu :) <3

#19 - - Ina:

har tårar i ögonen! massa kramar till dig <3

#20 - - Ellen:

Orkade läsa hela och tycker du är otroligt modig som vågar publicera det! Riktigt intressant och känsligt att läsa <3

#21 - - Klara:

Jag måste säga att du är sjukt stark och din text var verkligen inspirerande. Jag fick diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom för snart två år sedan och jag känner igen mig i mycket vad du skriver. Anywho, ifall du någonsin vill prata med någon som är i samma sits så vet du vart du kan kontakta mig, heh. Jag skulle i alla fall uppskatta det, men det är ingen press. ^-^
Bamsekramar till dig!

#22 - - Elvira:

Jag är väldigt kreativ och fantasifull och annorlunda i klassen. Jag har hamnar i en slags särskild cirkel med två i klassen, mest den ena. Vi är kompisar som har osynliga murar, mellan mig och de. Den ena var min kompis först, och nu kom den andra och "snodde" henne, jag har liksom tvingats lära känna den andra. Och hon är falsk. Första dagen är hon med mig, är snäll, pratar skit om den dör som "snodde" henne? Alla "snor" min vänskap hela tiden. Bara jag säger till nån att jag gillar en person och funderar på att bli kompis ser jag den personen jag sa det till sida vid sida med personen jag sa att jag gillade. Jag är väldigt känslig. Min lärare påstår mig inte vara det och bara någon rättar mig eller jag förlorar i Fia kan jag bryta ihop. Det är många som himlar varje gång jag ser ledsen ut o säger "nu gråter hon igen" eller "du behöver faktiskt inte bli ledsen för det" eller "jag skulle inte bli sur för det" eller liknande. Min fröken tycker att jag är slarvig och skämtar ofta om det. Då blir jag superledsen och ibland får jag vredesutbrott, är sarkastisk, vägrar prata eller gnäller på grund av något väldigt litet problem. Sedan får jag jättedåligt samvete och blir ännu ledsnare på grund av det. Och så är jag ledsen för att jag är så ledsen...Jag kan få dåligt samvete av att det står "your art" när jag bara ritat klotter i ett graffitiprogram. Många blir arga på mig.

Jag är inte världen vackraste.
Jag klär mig inte som dem.
Jag kan måla bättre.
Jag kan läsa bättre.
Jag är längre.
Jag har längre hår.
Jag tycker om annorlunda böcker.
Jag tycker om annorlunda filmer.
Jag sjunger mycket.
Jag tycker om musik som de hatar.
Jag har lätt att gråta.

För det är dom arga på mig.
Den ena är populär.
Alla vill vara med henne.
Hon började på vår skola.
Hon var med mig.
Två år innan hade jag en vårta på fingret.
Den andra tjejen, vi kan kalla henne Lovisa frågade mig, i den populära tjejens (vi kan kalla henne Mia) närvara hur det var med vårtan.
Sedan var inte Mia med mig mer.
Nu ska ni inte tro att Mia var en dum, poppis och knäpp i skallen fjortis.
Nä då.
Men alla tyckte hon var snygg.
Och rolig.
Och när min bästa vän blev kär i Mia brakade allt.
Nu är jag i en ond cirkel med dem.
Lovisa och Mia skrattar alltid ovanligt högt när jag går förbi, ensam.
Lovisa kan säga till mig att hon mår illa av texten i boken jag läser.
Mia kan sucka och säga "men guuud nu gråter hon igen"
Eller säga "men du behöver faktiskt inte...
Ena dagen är hon med mig, lovar något och snackar skit om Lovisa.
Andra dagen är hon med Lovisa, bryter det hon lovat, är elak och snackar skit om mig.
Hon vill få bort mig från hennes hus genom att säga att jag pratar för högt.
Hon ramlar med vilje för att få uppmärksamhet.
Har hon prickat i alla på ett minuttest kan hon säga "oj det känns som om jag har alla fle nu när jag har alla rätt"
Grr



Jag hatar skolan. Jag tror att jag skulle våga kalla det hela mobbing, eftersom det griper över hela mitt liv och det har pågått i flera år. De ignorerar mig. Skrattar extra högt när de går förbi ensamma jag. Jag kan säga en kommentar om mina kläder. De kan skrika åt mig att de inte bryr sig och att jag kan hålla tyst. Sen frågar de vad deras bästis har på sig. Och så är alla falska. Ja, det har redan stått massor om det där. Har haft problem ända sen dagis, lärare och elver har betett mig som om jag är en skit att hata. De stryker mig på klasslistan framför mina ögon. De leker modeller med sina mobiler. Jag vill få ett foto. Nej. Jag är för ful (så säger de inte, men jag vet att det är det de menar). De pratar om vikt framför mina ögon. Jag vet att jag är överviktig, behöva göra stor grej av det? Det började en ny tjej i vår klass som jag ville vara med. Två år innan hade jag en vårta på fingret. En annan tjej frågade mig, framför hennes ögon hur det var med vårtan. Ja. Sen...hatade hon mig. Och lärarna respekterar inte mina diagnoser och personlighetsdrag.

Till top